Brunifiering

Brunifiering innebär att vattnet i våra sjöar blir brunare. Orsaken är organiskt kol, dvs humus, i jordlagret, löses ut i vattnet mer än tidigare. Även järn som fälls ut bidrar till den bruna färgen.

Det innebär inte att vattnet blir direkt hälsofarligt även om det blir mer problematiskt att använda till dricksvatten. Däremot påverkas det som lever och växer i vattnet. Siktdjupet i Kalvsjön har halverats jämfört med för 30-40 år sedan. Och det verkar som trenden fortsätter.

Vad ligger bakom brunifiering?

Vattenmiljön är komplex. Det kan vara svårt att helt klargöra vad som orsakar förändringar i naturen när flera faktorer förändras och i sin tur påverkar varandra. Det tidigare sura nedfallet ledde till klarare sjöar, men sedan 1990-talet har vi inget sådant nedfall längre, och därför så får man sedan 2000-talet söka andra orsaker till brunifiering. Ett varmare klimat kan ha haft betydelse för förändringarna. I framtiden säkert än mer eftersom vi kommer ha mer intensiva nederbördsperioder. Det bruna vattnet leder i sig till varmare vatten och vi får därmed varmare vatten av flera samverkande orsaker. 

I södra Sverige har granen blivit mer dominerande i landskapet vilket påverkar vattnets färg. Bara under de sista 30 åren har arealen gran ökat med 20-30%. Barr bryts ner mycket långsammare än löv, särskilt i vårt kalla klimat. Dessutom läcker det ut mer organiskt material från barrskog än från lövskog. Tillsammans gör detta att våra boreala jordar innehåller ovanligt höga mängder organiskt kol. Ett intensivare skogsbruk kan har påverkat också genom att man inte avsatt kantzoner utmed bäckar och diken. Dessutom kan oaktsamhet vid körning med skogsmaskiner och vid markberedning leda till att mer organiskt material spolas ner i sjöar.

Mossmarker ger naturligt ett brunt vatten. Mycket av våra mossmarker är utdikade på ett sätt som ger snabbare utströmning av dess vatten. Och därmed brunare vatten. FNs klimatpanels sammanställning av forskning visar att halten organiskt kol i vattnet i genomsnitt ökar med 60% efter dikning. Under perioden mellan 1930 och 1990 dikades årligen mellan 10 000 och 20 000 hektar skogsmark i Sverige. En yta ungefär lika stor som Malmö stad.

Hälften av våra myrmarker är utdikade till skog, många gånger skog med låg tillväxt och dålig avkastning. Numera sker nästan ingen nydikning, men en viss dikesrensning sker fortfarande. Ibland kanske dikena inte blivit gjorda så att man minskar läckage av organiskt kol till sjöar.

Effekten

Brunifieringen påverkar det som lever i vattnet. Även här är det komplext, och effekterna kan variera mellan olika platser och olika tidpunkter. En del arter gynnas och andra missgynnas . Forskare har visat att fiskarter som abborre, vilka är beroende av god sikt i jakten på föda blir färre och mindre. Vattentemperaturen ökar vilket inte siklöjan gillar. En del fiskarter gynnas i ett visst stadie, men påverkan kan ändå vara negativ på beståndsnivå. Att vuxna gösar ser bra i grumligt vatten är inte säkert att det medför fler gösar.  Samspelet mellan växter, vattenlevande djur, insekter, mikroorganismer och fiskar påverkas. Fiskyngelns föda påverkas. Vattenväxter växer inte lika djupt längre, det påverkar i sig allt annat levande i sjön. För 50 år sedan fanns fler sorters vattenväxter i Kalvsjön än idag. Många arter växte djupare än idag. Våra karaktärsfåglar som lom och fiskgjuse får svårare att finna föda.

För människan blir vattnet mindre attraktivt att bada i, och Kalvs utveckling är beroende av turismen i området.

Hotet

På grund av brunifieringen kommer naturen ha sämre motståndskraft, resiliens, när temperaturen ökar. Färre arter kommer innebära mindre mångfald, och därmed bräckligare ekosystem. Konsekvenser för fisket och den idag uppskattade naturen är svåröverskådliga. 

Vad kan vi göra?

Film där Sven pratar om arbetet.

Hur brun är din bäck?

Vi har kartlagt små och större tillflöden till Kalvsjön. Avsikten är att följa upp. Värdena kan variera vid olika tillfällen.

Kolla din bäck!